Linets historia i Hälsingland

Linodlingen i Hälsingland hade mycket stor betydelse främst under 1700- och 1800-talen. Stora arealer besåddes med lin och linhanteringen gjorde stora tekniska framsteg. Omkring år 1700 fick prosten Olof Johan Broman i Hudiksvall idén att kraft från vattenhjul kunde användas till två av de tyngsta momenten i beredningen av lin från skörd fram till spinnbart lin. De två momenten är skäktning och bråkning.

Idén togs till vara och spreds över hela Hälsingland och linberedningsverk som drevs med vattenkraft anlades runt om i landskapet. Som mest har det funnits omkring 1000 linklappar och linskäktar i Hälsingland varav ca 10 st av dem i Trolldalen här i Växbo.

I Trolldalen finns en unik samling byggnader bevarade sedan den tid då linet var viktigt för välståndet i Hälsingland. Här finns linklapp och linskäkt, som drivs med vattenhjul samt linbodar och en övernattningsstuga. Den yngsta av dessa byggnader är linskäkten som byggdes 1904 och då ersatte en äldre linskäkt och linklapp. Övriga byggnader är äldre och flera av dem troligen från tidigt 1800-tal. I Trolldalen finns dessutom linbastu, skvaltkvarn och ett par små stugor. En kombinerad klapp och skäkt är en kopia av en äldre för länge sedan riven byggnad.

Längst upp i Trolldalen finns Nydammen, som anlades som vattenmagasin till driften av den så kallade Storskäkten. Det var en av de första linskäktarna i Trolldalen och den byggdes i början av 1800-talet. Den byggdes i två våningar och det var byggnadens storlek, som gav namnet. I dag används Nydammen framför allt som badplats.

Hälsingland har ett gynnsamt klimat för linodling. Detta i kombination med gediget kunnande samt tidig skörd har gjort vårt hälsingelin vida känt över världen.
I Flors by i Mo innanför Söderhamn anlades på 1700-talet ett linnemanufaktori som tillverkade damastdukar och servetter till de flesta av Europas hov. Även segelduk till den tidens stora segelfartyg, linnelärft och andra produkter av lin tillverkades vid Flor. Verksamheten där pågick i drygt 100 år och behövde stora mängder råvara. Linet odlades inte bara i Hälsingland utan även i övrigt i ett område från Uppland i söder till Ångermanland-Jämtland i norr.

Flors linnemanufaktori drev även spinnskolor för att få fram så fint lingarn som möjligt. Detta blev grunden till en mycket högt stående linkultur med höga kvaliteter som kännemärke. Linodlingen gav dessutom en icke föraktlig inkomst till odlarna och deras spinnande kvinnor som klart bidrog till hälsingeböndernas välstånd. Många stora hus och en hel del silver är resultatet av hälsingarnas linodling.